Lemwijk, Olof Swensson, ca 1640-ca 1677

Salomons ethica, seders-konst. : Politica, regerings-konst. ; Oeconomica, hwshåldnings- konst, / framsatt aff Oloff Swenson Lemwig

Stockholm, vthi Henrich Keysers tryckerij, tryckt aff Larsz Hanszon Wall, åhr 1673. 1673. [2], 102 s. bearbetning efter ett arbete av Joseph Hall, 1574-1656

 

Samlaren 1893:

Olof Swensson Lemwijk.

 Bland teologiska författare under sednare delen af 1600-talet var Oloff (Oluff, Ole) Swensson (Swendssön) Lemwijk (Lemwig) en af de flitigaste. Hans arbeten äro dels af homiletiskt innehåll och då skrifna i tidens vanliga predikostil med hårdragna utläggningar af bibeltexten, späckade med mer eller mindre passande citat; dels allmänt moraliserande, och dessa sednare skrifter äro utan tvifvel de, som äro mest egnade att bringa hans rykte till  efterverlden.

Denne hittills nästan fullkomligt okände författare förde ett i hög grad vexlingsrikt lif, hvars begynnelse och ända fortfarande äro höljda i mörker; det är endast de händelser, genom hvilka han fördes till Sverige och som tyckas hafva utgjort den egentliga peripetien i hans tragiska lefnad, som — närmast genom hans egen berättelse — blifvit mig bekanta, och för hvilka jag nu går att redogöra.

Det är nämligen i väsentlig mon på tvenne hans inlagor, stälda till konung Carl XI, samt på en tryckt gratulationsskrift på konungens 17-åriga födelsedag som vårt vetande om Lemwijks öden grundar sig, och man nödgas således tyvärr medgifva, att detta vetande är skäligen ensidigt, då det naturligtvis legat i hans intresse att framställa sig såsom ett oskyldigt offer för sina fienders förföljelse. Anmärkas må dock, att hans berättelse, ehuru framställningen understundom är något oordnad, i det hela gör ett trovärdigt intryck1). [1]

Lemwijks födelseort och år äro obekanta. Han föddes någonstädes inom Danmarks rike, dock ej på Bornholm, emedan ban säges från annat håll blifvit dit förordnad såsom sogneprest. Han studerade i Köpenhamn och tjenstgjorde i sammanlagdt 7 års tid såsom huspredikant och informator i Själlands-biskopen Hans Wandals och hans svärfaders, Lundabiskopen Winstrups, hus. [2]

Vare sig nu, att Lemwijks principaler voro nöjda med hans tjenst eller att, såsom han låter påskina, konungen hade fattat särskildt tycke för honom — alltnog, han kallades 1766 mot församlingarnas vilja, som efter den detta år aflidne Haugen Bertelsen önskade en landsman till prest, att förestå Nexö och Bolskers församlingar på Bornholm, och han var äfven sedermera ifrågasatt till prost på ön, en värdighet, som han dock aldrig synes hafva erhållit.[3] Sitt prestgäld skötte han till 1671, då han instämdes för rätta och efter en lång process såg sig tvungen att lemna embete och fädernesland.

Anledningen härtill är, enligt hans egen uppgift, att söka just i den omständigheten, att han blifvit kallad till pastoratet mot församlingarnas vilja. I följd deraf gjorde befolkningen på Bornholm allt sitt till för att göra honom lifvet surt, både genom våldsamheter och processer. I spetsen för hans fiender stod en slägting till den förbigångne prestmannen,[4] samme kapten, »som var hufvudmannen för mordet och rebellionen mot svenskarne, då de slogo Printzensköld» — hvarmed åsyftas kapten Jens Kofoed, som under danska kriget 1658 lät nedskjuta Printzensköld och tillfångataga den svenska besättningen på Bornholm.[5] Att börja med tog dennes förföljelse en mindre juridisk vändning. Han försökte nämligen en afton, då Lemwijk återvände från gudstjensten, att skjuta honom, och då detta ej lyckades, lejdes en lönnmördare, hvilken »i ett samqväm, der Lemwijk hade trolofvat ett par folk, kom och satte sig bredvid honom vid bordändan, framtog en knif, som han hade gömd i ärmen, skar honom och for mycket ogudeligen med honom, så att han sedan aldrig återfick sin helsa, samt hade alldeles tagit lifvet af honom, om ej en rask ung karl kastat sig emellan, hvilken ock blef skammeligen skuren och illa lemlästad».[6]

Då emellertid dessa mordförsök ej fingo den åsyftade verkan, tillgrep man lagens tveeggade svärd, ocb Lemwijk instämdes inför landstingsrätten,[7] denna gång med bättre framgång, ty han suspenderades omedelbart derefter af biskopen[8] från sitt embete, och alla hans inkomster deraf blefvo honom fråntagna. I stämningen, som väl gick ut på att få Lemwijk afsatt, torde hafva ingått flera anklagelser; Lemwijk omnämner dock blott en enda, och den förefaller i sanning ej att hafva varit särdeles graverande, den nämligen, att han falskeligen skulle anklagat en gosse (»Tolderisdreng») för att hafva slagit ihjäl hans hund (!). Oaktadt landsthinget frikände honom, upptogs saken dock vid herredagen, och man hade nu skaffat falska vittnen, nämligen 2 mot Lemwijk fientliga Bornholmsprester, hvilkas fiendskap mot honom, enligt hans utsago, skulle grundat sig på att »han fått gäldet från den ene och hustrun från den andre» — således en medsökande och en rival. Och får man tro honom, så skulle dessa båda herrar hafva låtit åtskilligt komma sig till last. Den ene hade gjort sig skyldig till ett grufveligt mord »i det han langfredag forleden lod binde it fattig Uschyldigt Moders barn til it Vilt bæst»,[9] den andre kunde icke dö, förr än han för sin confessionarius bekänt, att han och hans kamrat beljugit Lemwijk, hvilket sednare dock icke föranledde till någon ny åtgärd. Dessa prester vittnade högst besynnerliga saker, bland annat att Lemwijk skulle hafva sagt, att »biskopens svåger» Griffenfeld sökte sak med honom, emedan han ej ville gifta sig med hans (Griffenfelds) syster, en anklagelse, som Lemwijk dock karakteriserar såsom en bisak,[10] hvilken ej rörde hufvudsaken. Denna åter gick ut på hvad vi närmast skulle kunna kalla landsförräderi. Han förevitades nämligen »att hafva handlat mot en trogen undersåtes ed och pligt» eller, såsom annorstädes säges,[11] »att med oförsvarligt och emot en trogen undersåtes ed och pligt stridande tal i högsta måtto hafva försett sig», i det han tagit en svensk tjenare, som vittnade för honom, i försvar och »förklarat och låtit protokollera, att en svensk icke måtte föraktas, men att det lika väl kunde finnas en ärlig svensk i Danmark som en ärlig dansk i Sverge». I sina inlagor till Carl XI fäster han naturligtvis en alldeles särskild vikt och betydelse vid denna anledning till sitt fällande, hvilket också följde. Ehuru han ej ex-pressis verbis säger det, utan blott i annat sammanhang flera gånger anspelar derpå, äger man dock rätt att antaga, att han, som redan förut af biskopen, såsom ofvan nämnts, suspenderats ab officio, nu af högsta domstolen dömdes till afsättning från sitt embete.[12] Sjelf nämner han endast, att »domen blef funderad på billig omkostnad», d. v. s. att han dömdes till betalning af motpartens utlägg i och för rättegången»

Redan innan denna dom expedierats och kommunicerats den exekutiva myndigheten, tingfogden på Bornholm, exeqverades den derstädes, dels af obehörig myndighet, nämligen af tingfogden i ett härad, der Lem wijk ej bodde,[13] dels i en mycket strängare form, än herredagsdomen gaf anledning till, i det man af honom utkräfde ett ersättningsbelopp af 600 sp.daler för »kost og tæring».[14] Det sätt, hvarpå detta belopp utkräfdes, är synnerligen karakteristiskt för rättstillståndet på Bornholm under denna tid. Lemwijk berättar härom: »Til dend dombs execution komme udi min gaard, ej allene tiugfogden og ingmændene, men häfde officerer og soldater med ghewær og bræn-dende lunte med Sig, giorde mig störste ghewalt, bemegtede sig og bestormede mit huus, beröfvede mig alt mit gods og gode, end og mine böcber; og benechtede mig at faa een eneste schieppe råg til bröd til mine fattige smaa born, ja iche en taar melch til mit spæde diendis barn til hvilchet moderen iche häfde die, hun som af hiertesorg över saadenn adferd og tyrannie var fälden i een gruelig siugdomb og blefven epileptica; og hvad disse iche toge, ded stal bönderne, ligesom de häfde været udi deris sæd-vaanlige Skib-vrag»,[15] hvilket sednare tillägg kastar en bjert, om också icke smickrande, belysning öfver Bornholmarnes vanliga sysselsättning. — Öfver denna dom tilläts ej Lemwijk att klaga, ej ens lemnades honom på begäran någon afskrift af densamma.

I hvad mon nu Lemwijks relationer i detalj öfverensstämma med verkligheten, kan jag med mig till buds stående medel ej afgöra. Så mycket anser jag dock af handlingarne framgå med otvetydig visshet, att han såsom befolkningen påtvingad — möjligen ock på grund af sina svenska sympatier — gjort sig hatad af Bornholmarne, och att dessa sökt blifva honom qvitt dels genom att plåga honom med processaiide och allahanda våldsgerningar, dels genom att förtala honom hos myndigheterna, särskildt biskopen öfver Siællands stift och Griffenfeld. Han nämner nämligen i sammanhang med processen såsom sina specielle förföljare i Köpenhamn, hvilka i förening med Bornholmarne vållat hans ofärd, ScJiomacerus och Wandell.[16] I det förra namnet igenkänner man utan svårighet den store Peder Griffenfelds oadliga namn Schumacher, [17]det sednare kan ej åsyfta annat än biskop Wandal, under hvilkens biskopstid Lemwijks process infaller.

Orsaken till Wandals hat mot honom är svårt att utgrunda, helst Lemwijk ju länge tjenstgjort i hans och bans svärfaders hus och naturligtvis äfven af dem blifvit rekommenderad till den plats, han erhållit. Hvad anledning åter den mäktige statsmannen hade att förfölja den fattige landtpresten är ej heller lätt att utreda — ty att de 2 Bornholmspresternas ofvan anförda vittnesmål helt och hållet är gripet ur luften, är tydligt nog — såvida man icke får antaga att här föreligger ett af Griffenfelds vanliga försök att utpressa penningar vid tillsättandet af kyrkliga embeten. Det är nämligen en bekant sak, att den store statsmannen var en af tidens argaste pastoratshandlare, och hans ökända simoni ingick också såsom en af anklagelsepunkterna i den process, i följd af hvilken han 1676 störtades. Talrika skrifter bestyrka denna Griffenfelds svaghet, och den berömde satirikern Jacob Worm, som förföljde honom med sina pasqviller, har flerfaldiga gånger hånat honom derför. Så skref han i sin grofva men qvicka dikt »Studiosus lamentans eller Studenter-Graad»:

Kirke-Nøglen undertiden Henger ved een Taskes Laar,

 Peders Nøgel Baand ved Siden- Belte bindes paa et Fåår,

 Een Skoe-Magers Syel og Risper Kan nu giøre Froster, Bisper.

 

Natte-Vagt, Studering, Reyse Agtes nu ey ved et Haar,

Mangen Spytte-gøy kan kneyse, Høgt på Lykkens-Trin han staar,

 Han er dog et Sviin, en Abe, Lad kun Lykken paa hain gabe.

Och på ett annat ställe lägger skalden följande passus i storkanslerens mun:

Guds Kirke og Alter jeg sætter paa Spill.

Til Kiøbs kand erlanges det Kald, som man vil,

For hundred Ducater og fleere der til.

Då derför Bornholmarne kommo med sina klagomål öfver Lemwijk, och till på köpet kunde visa, att han vid något tillfälle stält sig på de hatade svenskarnes sida — hans påstående att han »från predikstolen låtit Bornholmarne höra deras hjertans hårdhet emot det oskyldiga svenska blod» bär dock alla spår af att vara tillkommet för att förvärfva honom Carl XI:s sympatier — så var detta möjligtvis en kärkommen anledning för Griffenfeld att fiska i grumligt vatten och försöka att få hans pastorat till en ny inkomstkälla, en sak som var honom så mycket lättare, som han både den största makt öfver embetsmännens tillsättande och dessutom sedan 2 år tillbaka var en inflytelserik bisittare i Høiesteret.

Vare sig nu Lemwijk genom en formlig Høiesteretsdom eller blott genom biskopens suspension skildes från embetet, så mycket är säkert, att han aldrig fick det igen.[18] Afsatt och utplundrad utan förhoppning att i Danmark kunna lifnära sin talrika familj, återstod honom intet annat än att vända sitt fädernesland ryggen, och det var naturligt, att han under sådana förhållanden skulle tänka på att styra sin kosa till Sverige.[19]

Redan från början spekulerade han här på ett pastorat i någon af de danska provinserna. Det är kändt, att vid Roeskildefredens afslutande det skånska presterskapet tillförsäkrades bibehållandet vid deras gamla privilegier, och denna försäkran blef till och med så liberalt följd, att flera prester från det egentliga Danmark fingo pastorat i Skåne, endast emedan de länge uppehållit sig i denna provins. Ja, den egenmäktige biskop Winstrup, som sjelf oaktadt sin stundom något tvetydiga politiska hållning fortfor att vara styresman för Lunds stift från 1638 ända till 1679, kunde t. o. m. hota innevånare i ett pastorat att »sätta dem en svensk prest på halsen», om de icke kallade den som han rekommenderade.[20] I slutet på 60-talet förändrades dock detta förhållande, och en sträfvan gjorde sig gällande att besätta de skånska pastoraten med uppsvenskar och i stället använda de skånska presterna uppe i Sverige, ty det danska språket synes här vid lag ej hafva lagt något hinder i vägen.[21]

Under dessa förhållanden kom Lemwijk till Sverge. De danska presterna i Skåne mottogo honom med öppna armar, och förföljelsen mot honom, som de synbarligen ansågo fullkomligt orättvis, synes för dem endast hafva varit föremål för medlidande, såsom af testimonierna i Lemwijks arbete »Safft aff Cederträerne på Libanon» kan inhemtas:

Welkommen, Lemwig, hiertens Wen, Dig Borringholmb försehyder :

Welkommen med din Söde Pen, Som saa med Gudz Ord flyder.

 Welkommen hid til Swärrigs Land, Til Schaansche Strand och minde,

Welkommen byder Dig hwer månd Som Christlig er i Sinde.

sjunger presten i Borgeby, Jens Nyborg, och han liknar Lemwijk i sitt qväde vid den oskyldigt förföljde Josef och hans fiender vid ormen, som vill stinga qvinnans säd; ja, han anser till och med, att satan velat förfölja Lemwijk, derför att denne försvagat hans välde. Lika vänlig är presten i Houby, Rasmus Christenssön, och äfven ett par hofpredikanter förena sina stämmor med skåningarnes.

Bland de skånska pastoraten kastade Lemwijk sina ögon på Färlöf och Strö, ett pastorat, som efter Stendorfs 1669 inträffade död stått ledigt på grund af de i prestvalet intresserade herrarnes tvistigheter.[22] Kallelserätten tyckes närmast hafva tillhört Ebbe Ulfeld, till hvilken ock Lemwijk vände sig i denna angelägenhet. Det oaktadt ansåg han säkrast att redan från början vända sig till högsta ort. Han lemnade derför sin familj qvar i Skåne och begaf sig till Stockholm. Här fick han tillfälle att uppsöka flera af riksråden och predikade äfven inför åtskillige förnäma herrar och damer, särskildt för några af de 5 höge riksembetsmännen, bland hvilka Magnus Gabriel De la Gardie redan frän början tyckes hafva intresserat sig för honom.[23] Hos Carl XI insinuerade han sig genom en gratulationsskrifvelse, i anledning af konungens myndighetsdag, skrifven dels på latinska, dels på dansk-svenska, äfven för den tiden särdeles dåliga verser.

Denna skrifvelse öfvergår i lågt och löjligt smicker allt hvad det servila 1600-talet i detta hänseende kunde åstadkomma. Författaren försäkrar här, att Stockholms herrliga slott förr skall omskapa sig till en liten råtta, att Gotland, Öland och Bornholm förr skola sopas bort af en liten båt, och att Drottningholm förr skall gå på sina egna fötter, än någon menniska skall glömma konungens födelsedag. Han begriper nu först hvarför alla menniskor i Stockholm frusit under konungens bortovaro: solen hade nämligen lemnat staden — ja, han går så långt att han t. o. m. kallar konungen Guds ståthållare på jorden. Mot slutet af skriften öfvergår han till skildringen af sina egna lidanden och beskrifver dem på ett ganska sorglustigt sätt och på ett ännu sorglustigare språk. Så förekommer der följande klagobit:

Weg och borte det er itt,

 Hwad är nu mitt gode litt?

 Borte är alt Lust och fryd,

Derför höris Sorrigs liud:

 Hustru kiär den sangnis nu,

 Bort är iag från Sönner tu:

 Som een fogl på taket så

 Må iag stetze ene gå:

 Borte är all gläd och ro,

 Ene må iag för mig bo,

 Eenlig går iag til min säng,

 Eenlig står iag up igen:

 

Huset dett är Skiönt och Vijt,

Deraff är dog intet mit,

 Det war Fransche Residentz,

Nu boer der min Excellentz[24]

Som har intet på mit Bord,

 Ingen Säd uthi min Jord,

 Ingen kläder i min Säll,

Ingen hest uthi min Stall.

Icke har iag Korn, ey Malt,

 Intet Suul, ey heller Salt.

Huar är nu min slagte-nöd,

 Huar så fåår iag nu mit bröd?

 Kurfwen henger högtt för mig,

Tanden öfwer litet sig.

Kiällerhalsen min är lang,

Kiöpe må iag än mit vand.

Sielf så beddar iag min Säng,

Bort er både pig’ och dreng,

Nullus min dreng heter här,

 Nemo hon min piga är,

När iag dennem kallar på,

 Då må Oloff Sielfwer gå.

Nihil hafwer iag til Mad,

 Ingen kruke eller fad :

Eätter min, förlorne är,

Slig Vijn mine drufver bär

 Som sig Gååsen tuettar i,

Deraff kan iag dricke fri:

Intet gott är i mit spind,

Det betungar modh och sind.

Thommus är nu i min pung,

Det mit hierte giör så tung.

Erat heter ald min löst,

Fu.it kallas alt min tröst,

Skriften afslutas med en anhållan om hjelp samt det sedvanliga hänvisandet till förfrs skrifter.

Sina önskningar nämner Lemwijk i de kort förut ingifna skriftliga petitionerna, i hvilka han berättar sina öden i Danmark och under åberopande af sina skrifter anhåller, att efter att »i mund och penna nådigast hafva pröfvats, om han nådigast befinnes duglig», erhålla hjelp till fortsättande af sina arbeten, »ett stycke bröd» och möjligen i framtiden ett pastorat,[25] hvilket i »Ex-tractet» preciseras såsom Färlöf och Strö församlingar i Skåne.

Det är så godt som säkert, att Lemwijk icke erhöll detta pastorat. I stiftets herdaminne nämnes, att en viss Jöns Joenson torde blifvit pastor der 1672, men var död 1674, då O. Wankijf af Ebbe Ulfeld kallades till pastor vid »Ferie, Arritzlöf och Strö församlingar». Denne afled, enligt samma källa, 1687. Denna uppgift utesluter visserligen icke alldeles möjligheten af att Lemwijk kunde fått pastoratet, men man både vid denna tid redan begynt att sända de skånska presterna upp i landet, hvadan det är föga sannolikt, att man i Skåne skulle tillsatt en dansk prest.[26] Ännu vissare blir denna sak genom det följande.

Det förekommer nämligen i Riksregistraturet under den 17 december 1674 ett bref till konsistorium i Linköping, hvarigenom Mester Olaus Lemwig, »som sig någon tijd här uti Wårt Rijke

uppehållit hafwer, och med Gudz Ordz predikande samt et skicke-ligit och Christeligit lefwerne och åtskillige wackre på trycket utgångne skriffter har gjordt sig till något wårt nådetecken wär-dig», »effter han med dhe sine nu uti en långan tijd har warit tryckt aff Fattigdom» »på åtskilligas förbööner» utnämnes till kyrkoherde i Säby pastorat efter Mag. Magnus Levijn, »som nu är med döden afgången», och befaller konungen häri, »at han så snart som nånt-zin giörligit är och ett nådeåbr är förbij, må wärkligen komma till tiänsten, och i medlertijd heller han än någon annan få wara änkian till bielp och Församlingen till upbyggelse med Gudz Ordz predikande».

Detta bref utvisar temligen tydligt, att han aldrig erhöll det skånska pastoratet. Huruvida han någonsin tillträdde det östgötska är obekant. I Linköpings Stifts Herdaminne nämner Håhl honom ej, och hvad underligare är, han uppgifver, att sagde »Magnus Jonæ Livin»,[27] som Kongl. M:t i sitt kollationsbref förklarat med döden afgången, just 1674 tillträdde det ifrågavarande pastoratet och sedermera lefde och verkade såsom kyrkoherde och prost allt intill 1681, och att den stackars enkan (Margareta Clasd. Prytz), hvilken Lemwijk skulle vara till hjelp, gifte om sig med kyrkoh. Hedæ-nius i Misterhult. Huruvida Kongl. M:t, som »förnummit» att Livin var med döden afgången, förnummit orätt, eller om Håhl är illa underrättad, kan jag med f. n. tillgängliga källor ej afgöra. [28] Sista gången vi hafva någon påminnelse om Lemwijk är, då hans homiletiska arbete »Een godh Måltijdh» 1677 utkom, och var detta säkerligen hans sista arbete och sannolikt hans enda goda måltid i Sverge.

Redan i Danmark började Lem wijk sin skriftställar verksara-het, och han berättar, att han af konungen i Danmark fått en god föräring och löftet om prostiet öfver Bornholm just i anledning af sina skrifter. Hans enda arbete, som af danska bibliografer omtalas från denna tid, är det från den engelske författaren Henry Smith öfversatta »Betenkninger for dem som agte at være Aegte-folk, med Forbedring och Tilleg udsatte af Ole Svendssøn Lemvig. Kbh. 1666». Tillägget består i skrifterna: 1. Mariæ val, 2. Gud-fryctigbeds och Fornøyeligheds Gafn, 3. It got Endeligt .[29] Smiths arbete öfversatte ban sedan till svenskan under titel: Ett godt Giftermåål eller Honing för Jonathan, likasom också 1 och 3 öfversattes på svenska.

Lemwijks största och på sin tid mest berömda arbete är Safft aff Cederträerna på Libanon, betraktelser och utläggningar öfver en del skriftställen i tidens vanliga stil och indeladt i smärre afdelningar med särskilda titlar, af hvilka flera bilda ett helt för sig sjelf.[30] — Detta vidlyftiga arbete började Lemwijk  före sin ankomst till Sverge; i en af sina inlagor (N:o 1) säger han sig »derpå uthi månge åar have anvent ald sin flid, arbeyd, omkostning, hufvudbrud og Natte-Vagt, ait til den ende, at Guds ære mötte forfremmis og Hans Rige här i disse Europæisehe lande, mercheligen opbyggis». På samma ställe uppger han, att det består af 30 böcker, men i »Extractet», som antagligen är af sednare dato än N:o 1 (Sept. 1673), säger han sig »dels förra året i Skåne, dels detta år hafva fulländat 10 böcker deraf, af hvilka han låtit trycka den första bokens första del. Böckernas antal tyckes på båda ställena hafva betydligt öfverdrifvits. Han begär emellertid understöd till arbetets fortsättande och har tänkt sig detta så, att åtskilliga kyrkor mot 1 Rd. sp. skulle inlösa hvar sitt exemplar. Det är dock knappast troligt, att denna ansökan bifölls. Emellertid utkom lista bokens l:sta del 1672,[31] 2:dra uppl. 1674, l:sta bokens 2:dra del 1673. Alla de öfriga uppgifna böckerna, om de existerade annat än i förf:s fantasi, tyckas hafva förblifvit otryckta. Detta arbete, som nu i likhet med förf:s öfriga teologiska verk, är fullkomligt onjutbart, är likasom de följande skrifvet på ganska god, förmodligen af annan person rättad, svenska, ehuru såsom i Lemwijks flesta arbeten uppblandad med en stor mängd främmande ord, för hvilkas användande han sålunda ursäktar sig: »Somblige städes förekomma här wäl några fremmande ord, som hwar oc een aff the eenfaldige icke kunna wara så ganska och aldeles familiar; Men then gunstige Läsaren må weta, at som alle Blomster och örther som finnas vthi en Trägård, hafwa icke lijka Lucht, Smaak och Färga; så äro icke alla ord lijka lärsamme, Emphatiske, märckelige och fyndige. Icke 

tager iag mig den durabdristighet på, at iag dierfves förskiuta oc vthrota alla the fremmande ord som wij bruka vthi wårt Swenska Språåk. Jagh talar allenast om the ord som igenom långsampt Bruk äro bleffne ware så wäl som annars, ja offta bättre förstaas aff gemene man, än man på wårt egit Språk skulle vthi)ämna them, såsom Evangelium, Religion, Profit, Testament, Maiestet, Author. Text, Vers, Adieu, Mirachel^ Person: och wäl hundrade flere, hwilke, om the skulle förswenskas, blefwo then gemene man myket beswärligare at förstå, än elliest, ty icke kunde the eenfaldige så wäl förstå om iagh i stället för, thet står skrifwit i thet Nyia Testamente, Wille säya thet står skrifwit i thet Nyia Sinnetz witnesbörd, som ordet i sigh sielff lyder. Någre fremmande ord måste wij för nöd skul bruka, antingen wij wilie eller icke, såsom Wijn, Olio, Fijkon, Peppar etc. Så oc när wij skola tala om the Diur, som ifrån fierran-belägne Orter föras här i Landet, och föra sina nampn medh sigh, såsom Elephant, Gameel, Crocodil, Hwilka nampn wij måste nödwändigt bruka, effter wij inga andra hafva.

I sitt 1673 utgifna arbete Salomons Ethicüj Politica, Oeconomia[32] lemnar förf. en slags homiletisk handbok, i det han, indelande och underindelande sitt ämne i oändlighet, sammanställer sentenser, tagna ur Salomos Ordspråk och Predikare efter ett visst schema och under vissa rubriker, men så att de bilda en helhet. Något vidare intresse erbjuder naturligtvis icke detta sätt att så att säga torrlägga bibeln.

Ett något vidlyftigare predikoarbete är Lemwijks 1674 tryckta utläggningar och förklaringar af de trenne bönedagarnes ottesångs-texter under namn af 1) Sweriges Devotion, 2)Himmelens Nyckel och 3) Nödig Påminnelse. [33]  De äro alla tre ottesångstexter, emedan, säger han, de andra två texterna (högmesso- och aftonsångs-) förklaras af kyrko- och hofpredikanterna. Karakteristiskt för den första af dessa är det öfwerdrifna beprisandet af Sverige, dess regering och dess stora minnen. Egendomliga förefalla i en, om ock fördrifven och illa behandlad, dansks mun vid denna tid följande ord:

Tänck Swerige . . . huru Gudh nu hafwer vthwijdgat tina grenssor, huru tu nu besitter tina Fienders Portar, huru tu tigh genom thens alzmächtigas Krafftiga arm medh titt Swerdh och Boga så många och åthskilliga Landskaper oc Herredömer underkufwat hafwer. Huru Herren hafwer giort Hafsens willa Floder til Broo för tigh, huru han hafwer såt tine Fiender som itt hiul, och låtit them bortflyga som agnar för wädret, huru thet nu icke höres orät vthi tigh eller skada och förderf vthi tina Grenssor, huru tin Stad är som Gilead Libanons Hufwud, så tina Portar heta Loff och tina Murar Saligheet, huru man skäligen, när man täncker på tig, må göra en reflexion til the ord som förefinnas om then stora Gudinnones Dianæ tempel, at then war then hwilken hela Asia och heela Werlden dyrckade, och så vthbrista om tin Majestätiske Härligheet, at then är then hwilken hela Europa, ja hela Werlden dyrckar.

Arbetet är tillegnadt M. G. De la Gardie, och till honom vände sig ock förf. för att få tryckningsomkostnaderna betalda. I ett (odat.) bref till denne sin specielle gynnare[34] skrifver han nämligen, att han fått ordre att »continuera bönedagstexternas förklaring», men »mig nu så vijt uthsat, så jag intet mehre crediterat är, om mig icke, effter nådigst tillsagn, skeer nogot nådigst subsidium», ty »icke een columnam kan jag theraff mehre få satt eller få pa-pihr til; måste therföre, hurwähl intet aff tiden till Bönedagarnes tilstundande nu för mig var att gifva bortt, stutza med mitt arbete som länder till en god enda, med mindre E. H. G. E. aff Guds Anda bevektt hjelper mig med it nådigst ord».

Till Lemwijks predikoarbeten hör äfven hans Strena Perpetua, betraktelser öfver Petri 1 Epist. 1 kap. v. 2 med en vacker dedikation till Olof Sparman och hans hustru.[35] Ehuru den i sin helhet är hållen i förf:s vanliga torra predikostil, med inflätade lärda, bibliska och klassiska citat på olika språk, saknas dock ej helt och hållet vältaliga och vackra ställen och lyckade bilder.

»Ju starkare öga», säger förf. »ju bättre syyn, ju mehr nådh, ju mehr glädje: när nåden groor i Roten, tå blomstras glädjen på Grenarne». »Så länge olian brinner, förtära icke mössen olian, men thet finaste kläde multnas, ther som thet icke brukas, thet puraste guld rostas, ther som thet icke handteras, then sötaste balsam förderfwas, thersom then icke omröres, then klaraste brundh wil stincka, om han icke röres, then fastaste wänskap vthgår och förgätes, om han icke widh lijka hålles och förökes, så oek Gudz nådh och fröjd, jemwäl Christi begynnelses ord, en-doch the i sigh sielfwe äro rene som thet puraste guldii, söte som thet sötaste balsam, klara som then klaraste brun, så äro the doch onyttige i anseende til oss, när wij icke förökes ther vthi och wändrom wijdare och wijdare fram til fullkomligheet.

Slutligen återstår att bland Lemwijks teologiska arbeten nämna bans sista, den ofvan berörda: Een godh Måltijdh, som är en betraktelse öfver nattvarden.[36]

Det är med en viss belåtenhet man öfvergår från dessa alster af en torr och urvattnad teologi till Lemwijks moraliska skrifter, eller rättare sagdt skrift, ty den första af de 2 arbeten, vi skulle kunna hänföra till denna grupp: Anatomia Spiritualis,[37] bildar en slags öfvergång till den följande. I Anatomia Spiritualis, tillegnad M. G. De la Gardie med anledning af hans moders död, söker förf. i 11 stycken[38] teckna huru en dygdig menniska framlefver sin dag; han följer henne uti hennes sysselsättningar, men under ständigt framdragande af moraliska och religiösa lärdomar. Predikotonen har här dock till stor del vikit för sedeskildringens och humoristiska och satiriska drag saknas ej. Vi se förf. således har för första gången från en ny sida: han har stigit ned från predikstolen och begifvit sig ut i lifvet för att måla menniskorna sådana de äro, ej blott sådana som de kunna framkonstrueras ur en samling bibelspråk. Arbetet har intet gemensamt med tidens likpredikningar, och Ebba Brahes namn står der endast såsom en dekoration utan någon som heldst betydelse med afseende på ämnets behandling. För att lemna ett prof på huru förf. förstår att måla, allt under det han lärer, må här det fjerde stycken, om menniskans måltider finna sin plats:

Hennes måltijder äro sådanne som Naturen vthfodrar och Nåden måttelig-giör, icke twingande them medh en nijdsk armodh, ey heller feet-görande sit Kiött medh öfwerdådigheet. Hon fråger effter inga delieates-ser när Hennes Spise man är sundh. Hon torff icke föra sin Hand til Faten, för än Hon fåhr upseet i högden til Ägaren, och hatar at stinga een endaste owälsignadt bijt i Munnen, och Hon weet at thet är Hennes skyldige plicht at tacka för thet som hon dock hafwer betalt, som wäll betänckiande, at hwarken Maaten som hon äter, eller Handen som thet undfånger, eller Magen som thet förtärer, eller Metalet hwarföre hon thet kiöpt hafwer, är hennes egen giärningh. Och när hon hafwer mättat sin Buuk och icke sin Ögon, ståhr hon vp från sitt Bordh, warande förnögd, icke öfwer-beladen, och beflitar så sigh Sielff i sin Bestälningh som en Person n. ther igenom sin Måhltijdh är blifwen wäderqweckt, men icke beswärat, och som then ther icke giärna sågo, at hennes Strupe skulle tilfoga hennes Fötter eller Händer någott hinder. Thersom hon effter tilfället tracterar Sine Wänner något liberal, wil Hon doch icke förlohra Sigh Sielff i then Måhltijd, ty hon kan wara måtteligh lustigh och wijseligh liberal; Och i thetta söker hon icke wara så myckit sin egen, som Hon Sigh til sine Wänners tienster öfwergifwer. Hennes Dispensation är en wänlig sparsamheet, och hon sitter nederst widh bordet, och dehlar om til huar giäst förnöyeligheetz besta måtto, så mycket Hennes egen diette är angående. När Hon om en bepröfweligh differentz på Maat ahnfrågas, sätter hon Knifwen på sin Strupe. Hon torff icke äta uthan undseelse, ty Hon weet hoo Henne anseer. Slemhet, Back-dantning, Lättfärdigheet, äro från Hennes Taffel bortsände. Antelig, så spisar hon, som hon vthi Maten sökte Sundheet, icke plaisir: Som hon allenast åht för at lefwa: och hon ståår up ey mehra upfyld medh Maat, än Tacksäyelse.

Det mest lyckade och för vår tid mest njutbara bland Lemwijks arbeten är dock den till Claes Rålamb och Edmund Gripenhielm dedicerade lilla skriften Konst att hänna folck, sigh siälff och andra, som tillsammans med »Salomons Ethica» utkom 1673.[39] Ehuru af moraliskt innehåll, är denna bok i sjelfva verket något mera; den gifver nämligen en serie korta karakteristiker af dygder och laster, och dessa äro ej ensidigt och abstrakt tecknade, utan förf. söker i dem på ett så objektivt sätt som möjligt afmåla sin tids menniskor. Man får visserligen erkänna, att dessa skizzer vimla af högst naiva drag, men de äga också en stor mängd träffande, stundom verkligen humoristiska pointer och visa öfverhufvudtaget, att förf. haft blick för den menskliga karakterens egendomligheter. Åt efterverlden skola de alltid gifva en intressant och trogen bild af 1600-talets menniskor med deras fel och svagheter.

Utan tvifvel stöder sig arbetet på Theofrastos’ ”kapaxtnqes n9ixoì”, den outösliga källa, som legat till grund lika väl för La Bruyères »Caractères et moeurs de ce siècle» som för Mörks »Målningar på människliga sinnen», men Lemwijk har alldeles icke slafviskt imiterat den grekiske författaren; han har t. o. m. karakterer, hvilka alldeles icke finnas hos förebilden, och de som äro gemensamma, äro tecknade på ett helt annat sätt och från en annan synpunkt än hos honom. Utan att som La Bruyére, hvars arbete utkom 14 år sednare än Lemwijks, förmå skapa en ny genre och ombilda den gamle grekiske författarens sedeskildringar till moderna kåserier, har Lemwijk i alla fall i vår litteratur åstadkommit något nytt, och då Mörk 80 år derefter framkom med sina sedemålningar, som både i omedelbarhet, koncishet och komisk kraft äro Lemwijks vida underlägsna, så räknar han denne, »hvilken långt för detta i wårt swenska språk, fast nog genom främmande och wridna ord förstäldt, welat föreställa dylika bilder för den swenska werlden», såsom en af sina förnämsta föregångare.

Det är gifvet, att 1600-talets språk skulle förefalla en frihetstidens författare främmande, men betrakta vi stilen i förevarande arbete, så kan man väl säga, att den — frånsedt ett och annat osvenskt ord eller talesätt — står i paritet med de bästa författares under tidehvarfvet. Författaren behandlar först dygderna,[40] och derefter lasterna,[41] hvilka sednare — såsom alltid inom litteraturen — äro bäst skildrade. I några få ord, ofta bestående af lyckade antiteser, gifver ban på ett pregnant sätt en bild at’ den last han gisslar, i det han i en eller annan situation teckuar dess representant. Så t. ex. skildrar han den fåfänge:

Itt blottat hufwud på gatan gifwer honom inehra krafft ähn een godh Måltidh. — I herberget håller han sigh som een Chevalier, och talar mycket om hofwet: än oc werdigas han icke til at tala Vthan om the stoore, och thet icke uthan på it sätt, sin familiaritet med them at tilkenna gifwa: Och thet ståår honom heel wäl an, när tilhörarne honom medh förändring anskåda, ty thet synes honom wara, lika som the tå säv a wille, huru lycksalig är then man som är så stoor hoss the stoore ! — Oc under then skiule-kappa it bref at efftersökia, hwaruthi thet kunde staa något nytt, drager han een heel handfull breeff fram aff sin byxsäck, hwar på han sielff hafwer skrifwit utskriffterne medh the aldra-högsta titler: Och när han hafwer läst halfparten aff hwar uthanskrifft, löper han resten igenom med een mumlan: Och thet icke uthan at til-kennagifwa hwadh för een Herre som hafwer tilsendt thetta, hwadh för een ädel Matrona thetta, och hwadh the theruthi aff honom begärandes äro: Thet sidsta stycke Papier är iust the nya dender som honom öfwer-skreffne äro från hans Hög-werdige wen uthi hofwet i Frankerijke.

Mitt under måltid kommer hans Laquais swettigen in medh itt förseglat breeff från hans creditör som nu hooter honom medh thet första at låta arrestera, och hwiskar tienaren thenna onda tiende i siu Herres öra. I thet nämpner han een aff Rådsherrarna öfwerliudt, och säger, then saak är honom wal bekant. Och när han hafwer frågat honom, hwar han hafwer lemnat sin medhtienare, sender han honom uthi örat om itt paar nyja spårläder och hans strumpor han hafwer låtit försöla(?). Och när den nu halfwäges är bortgången, kallar han honom igen och säger öfwerliudt: Thet är intet angeläget, låt then största packen blifva ther til iag sielff kommer, och när han än tå får kallat honom något närmare till sigh, hwisskar han til honom (doch så man thet wäl kan höra öfwer thet ganska bord) om hans Carmosijn kläder blifwa heelt ferdiga til then bestämbda tidh, medh the andra är icke så stoor hast.

Han peetar sina tänder när hans maga ännu är heel tom, och frågar om phasaner i it gemeent herberge, . . ,

Att besluta. Han är altid på skådeplatzen, och spelar een herlig person uthwertes, i then stadh ingen bäär ett ringare hierta i sitt bröst. Han är een Spansk Soldat på een Italiansk Skådeplatz. Een blåsa full aff wäder, it skin fult aff ordb, narrarnas under, och the wijsas Naar.[42]

Den genre, som representeras af detta arbete, vann sin fullkomning först under frihetstiden. Om man icke kau erkänna Mörks ordrika »Målningar» såsom ett framsteg framför Lemwijk, så måste man deremot i så mycket högre grad lemna detta erkännande åt Dalin. Det är lärorikt att jemföra vissa moraliska teckningar i Argus med motsvarande skildringar hos Lemwijk. Man skall då finna, att det torra och klumpiga, som ännu finnes — och naturligtvis måste finnas — hos en det sjuttonde århundradets författare, fullständigt försvunnit, och att Dalins mästarhand förmått att åt karaktersskildringen förläna en liffullhet och en elegans, som Lemwijks »konst» endast låter oss ana. Ett instruktivt exempel erbjuder i detta afseende det Argus-nummer, som innehåller betraktelser öfver »Mellanlöpare, anhangsvärfvare och tidningeförare» jernfördt med Lemwijks kapitel om en nolvn^áy-[åovoç.

Äfven i ett annat afseende torde dessa sedeskildringar hafva en viss betydelse. Det är nämligen lätt att se den likhet som onekligen råder mellan skildringen i Mörks romaner och hans »Målningar». Vore dessa ej sednare till tiden, så skulle man vara frestad att betrakta dem såsom skizzer och förstudier till romanerna* Det torde derför ej vara för mycket påstådt, att de tidigare ka* raktersskildrarne, med hvilka ju Mörk, såsom han sjelf erkänner, var förtrogen, utöfvat ett väckande inflytande på vår förste romanförfattare. Men äfven med frihetstidens karakters-komedi erbjuda dessa skildringar ganska många beröringspunkter. Då man ser, huru Lemwijk gisslar vissa fel och svagheter hos menniskan, så påminnes man ej sällan om Holberg och hans lustspel, och det är alldeles obestridligt, att Dalins sedeskildringar i en förvånande grad bidragit att framkalla karakterskomedien i vårt land, likasom han också sjelf äfven på detta område var en af banbrytarna Huruvida åter Lemwijk var känd och studerad af Dalin, är en sak som ej är bekant, osannolikt förefaller det i alla händelser icke.

Ernst Meyer. 


[1] 1) Mer än att gifva ett bidrag till Lemwijks biografi åsyftar jag gifvets vis icke, då jag endast varit i tillfälle att rådfråga de inom Sverge tillgängliga källorna. Att åtskilligt om honom i danska arkiver är att hemta, lider knappast något tvifvel De Lemwijkska manuskripten å Upsala Bibl., på hvilka Åman. Grefve E. Lewenhaupt välvilligt fäst min uppmärksamhet, äro signerade I*1. 149 och hafva tillhört hofpredikanten A. Westeen. Af dessa är det ena [JW T\ odateradt, det andra [JW 2] dat. d. 2 Maj 1672. Båda äro skrifna på danska. Med dem följer på ett särskildt ark ett »Extract af den ifrån Bornholm fördref ne Prästs hr Oluff Lemwijks (!) opsatt om hans persohn och förrättningar i Stockholm uth] dette åhr 1672», hvilket är skrifvet på svenska och dat. Stockh, d. 13 Sept. A:o 1672. På ett särskildt ark är en förteckning uppsatt på de rådsherrar, inför hvilka L. predikat. — Å Riksarkivet (De la Gardieska brefsaml.) finnes en annan afskrift af JW 2 [JW 2 b], utförligare än U. B:s, men dat. d. 29 April 1672, sal. tre dagar tidigare. På samma ställe finnas jemväl åtskilliga skrifvelser till M. G. De la Gardie, hvilka dock äro af ringa betydelse. Alla dessa mss äro skrifna med samma stil, säkerligen L:s egen.

Gratulationsskrifvelsen till Konungen är undertecknad af L. samt dat. Stockh, d. 4 Mars 1873 och tryckt förmodligen s. å. hos Joh. G. Eberdt. Det exemplar, som finnes i U. B., åtiöljes af en handskrifven dedikation till M. G. De la Gardie, hvilken »ombedis uthi allerdiupeste Ödmiuckheet dette litet car-men nååd-gunsteligen at ville værdigas att revidera förblifvende Hans Höij-Excellentzis underdånige tienere etc.» Äfven denna dedikation är egenhändigt skrifven af L.

[2]  Joh. Wandal f. 1624, bisk. i Siælland 1668 † 1675; han var gift med en dotter till bisk. i Lund Peder Winstrup f. 1605, bisk. 1638 † 1679 (Zwer-gius: Det Siellandske Cleresie. Kjøbh. 1700; Haas: De evangel. Biskoppers i Siællands Stift, deres Portraiter. Kjøbh. 1761; Cawallin: Lunds stifts herdaminne). I JW 2b talas ej om »biskopen» utan om »superintendenten».

[3] Jfr de Thura: Bornholms Beskrivelse. Kjöbenh. 1750. Wiberg: Dansk Præstehistorie, Odense 1870, uppger honom som prost.

[4] Hvem denne var, är ej kändt.

[5] Jens Kofoed Pedersön f. 1628 † 1691 uppsteg i följd af sitt förhållande mot svenskarne från simpel ryttare vid ryttmästar Knud Umes kompani till kapten (1661). — I M 2 ser det ut som Kofoed och den förbigångne prestmannens slägting skulle varit 2 olika personer.

[6] Berättelsen härom något vidlyftigare i JW 2b,

[7]Danmark funnos vid denna tid 3 instanser: By- eller Herredsthinget, Landsthinget og Herredagen (efter 1661 Høiesteret; det gamla namnet bibehölls dock ofta). Det var på 1600-talet intet ovanligt, att man hoppade öfver någon af dessa instanser; särskildt vid vigtigare mål gick man genast till högre rätt (Vedel: Høiesterets historie. Kjøb. 1888).

[8] I .M 2b: »Superintendenten».

[9] ) Nr 1.

[10] Den omtalas ej heller i JW 2 b; der anspelas endast på Griffenfelds »pri-vata hat». Att G. skulle varit svåger med biskop Wandal beror på något misstag, hvilket är desto mera påfallande, som en af G:s systrar i nov. 1074, sal. 2 år efter denna relation, gifte sig med Själlands-biskopen Bagger, sedermera Wandals efterträdare, (Rothe: Peder Griffenfeld, Kjøb. 1745).

[11] I Nr 2b.

[12] Detta uppgifves ock af Thura (a. a.), Worm (Lexicoü över danske, norske og islændske lærde Mænd, Nyerup og Kraft (Dansk-norsk Litter.Lex.) samt citeras efter Worra i Wibergs Præstehistorie.

[13] Anledningen härtill nämnes ej.

[14] I 1670 års Instruktion för Høiesteret bestämmes, att den part, som tappar saken, skall ersätta den vinnande dels efter omständigheterna »kost og tæ-ringD, dels tvsin paa Processen billig anvendte Bekostning», och dessa omkostnader skulle beräknas från den dag landsthingets dom fallit. (Vedel, a. a. sid. 87). Här synes H.R. dock endast hafva dömt L. till det senare, under det tingfogden på Bornholm egenmäktigt utmätt äfven det förra.

[15] Efter JS 2 och JS 2b.

[16] Extract.

[17] Det latiniseras dock vanligen Schumacherus.

[18] Hans efterträdare i Nexö och Bolsker blef Claudius Predbiørnsen Langsted.

[19] Han åtföljdes hit af sin hustru Martha Hansdotter, med hvilken han var gift sedan den 6 Febr. 1667 (Wiberg: a. a.), sina barn samt sin och sin hustrus moder.

[20] Cavallin a. a. sid. 56 och 49

[21] Cavallin: a. a.

[22] I Kongl. M:ts resolution vid riksdagen 1672 nämnes, att Fäiiöfs pastorat i några år varit utan någon viss pastor till följe af de i prestvalet intresserade herrars tvistigheter, och att K. M:t ville vara betänkt på att för framtiden Dhämma och betaga ett slikt procedere». Cavallin a. a.

[23] På den hans inlagor till konungen åtföljande listan, som uppräknar de höga personer, inför hvilka han predikat, nämnas bland andra grefvarne Gyllenstierna, Gust. Banér, Christer Horn, Erik Flemming, Claes Rålamb och Ebbe Ulfeld,

[24] Rättadt till Eminentz, troligen såsom bättre öfverensstämmande med Lemwijks presterliga kall

[25] N:0 1.

[26] ) Om möjligen ett bref, dat. 15/io 1672 från Lemwijk till M. G. De la Gardie (i De la Gardieska brefsaml, å Riksarkivet) står i sammanhang med ansökningen till detta pastorat, kan jag ej afgöra. Det korta brefvet har följande lydelse: »Emoot mine hadsche Moot-standeris dristige påtale, beder jeg på det aller-ödmiukeligste, at mig udi naade mötte forlofvis, at jeg mig udi ald underdanigheet ehrklære mötte, og när E. H. N. sligt annorledes naadigst befinder, då hos E. H. E:s G. N. med prædiken, commiseration, og til H. K. M:t recommendation, naadigst benaades. Jag schal der emot prise denne B. H. Ers G. N:s födselsdag salig og dends giædelige önscheligheet udsprede og ud-brede sic ysvsàç ysveöjv» o. s. v.

[27] Enl. Håhl: a. a. efterträdare till Olaus Nicolai Marelander, som dog 1672.

[28] Med Håhls öfverensstämma de uppgifter, som blifvit mig godhetsfullt meddelade af kyrkoherden P. N. Kallander i Säby, utom. rör. Marelanders död, som enl. dessa uppgifter inträffade 1673

[29] Bruun: Biblioteca Danica.

[30] Safft aff Cederträerne pä Libanon: hwar igenom förstååes Sinn-rijke och Sött-flytande Betrachtelser öfwer åthskillige, The grundigste och diup-sinnigeste, then helige Skriffts Sententier, genom Gudz Anda författade och Sammanskrifne aff Oloff Swensson Lemwig . . . Then förste Books förste Dehl. . . Stockholm, Keyser d. y., 1672, 8:o, 144 sid. Efter dedikation till Carl XI och företal till läsaren samt testimonier följer en förteckning på bokens innehåll. Derpå följa i ordning följande stycken: Himmelens anmodan til Jorden, Löpebaanen til Himmelen, Wacht öfwer Siälen, Förmyckin Rätferdigheet och Andans ovthsläckeliga Lampa. Derefter med ny pagin. o. egna titelblad: Ett godt Giftermåål: Eller Honing för hwar Jonathan: hwar medh förstaas Nyttige och Nöd-wändige Betrachtelser för allom them som antingen äro, eller tänckia att blifwa Achta Folck, Skrefne vthi Engelske språket aff then diupsiunige och grund-lärde Mannen M. Henry Schmith. Men nu medh kännelig förbättring ther vtaff vthsatte aff Oloff Swensson Lemwig. Stockh., 1672 — och Ett godt Lefwerne vthi Gudz-fruchtan: Eller Betrachtelser Öfwer Freisarens gyllende Språåk, beskrefwen vthi Luc. 10 v. 42. Itt är nödtorfftigt … Framstelte … Aff Oloff Swensson Lemwig. Stockh., 1672. Båda tillsammans 152 sid. 8:o. Slutligen följer med ny pagin. o. eget titelblad: En godh Endatycht: Eller En liten Andeligh Calender, Hwilken een Nathanael wil bära hoos sigh, och offta see vthi: Hwar medh iagh meenar Betrachtelser Om Döden, Framställande en godh och Gudfruchtigh man, liggiande på sin Sotbe-säng, och trohierteligen tiltalande sina kiere närmaste-anhöriga oc wänner i synnerheet; men alle Christne i gemeen: Författade Aff Oloff Swensson Lemwig. Stockh., 1672, 8;o, 34 sid.

Alla dessa arbeten utgåfvos tillsammans i en 2:dra upplaga, Stockh., Eberdt, 1674, med genomgående pagin. 520 sid. 8:o, och finnes deri tillagdt (utan särskildt titelblad) efter Ett godt Gifftermåål: »Ny-Åhrs-Gåfwa. . .»

Safft aff Cederträerne på Libanon: Första Books Andra Deel; Hwar vthi är Een Läkedrick För alla Siuka och Sårade Hiertan: Tienlig på alla Tijder när man befinner sigh ondt i sin Siäl och Samwete, och then tilbörligen brukas, förnembligen när man wil gå til thet Högwärdiga Altarens Sacramente: Then är öst aff Zion9 sanna och saliga Källa genom Gudz Andes Nåde Aff Oloff Swenson Lemwig> Stockh., Bberdt, 1673. 8:o.

På sidan 198: Ende på then förste Books Andra Deel. Derefter följa 2 predikningar utan särsk, titelblad: Predikan på Söndagen Judica och Lång-Fredags Tanckar, slutande med »Tacksäyelse Bönen effter Predikan». Verket afslutas med en latinsk »oratiuncula». 342 sid. med fortlöp, pagin.

[31] K. B:s exemplar har en egenhändig tillegnan från Lomwijk till kyrkoh, i Riddarholmen Olof Sparman dat. »Kal. Jan. Anni 1673».

[32] Salomons Ethica, Seders-Konst. Politica, Regerings-Konst. Oeconomia, Hwshåldnings-Konst, framsatt aff Oloff Swenson Lemwig. Stockh., H. Keyser, 1673, 8:o, 102 sid.

[33] Sweriges Devotion eller Betragtelser och Förklarning öfwer innewarande åhrs Tree Allmenne Solenne Taksäyelse- Fäste- och Böne-dagars heliga och vth-walde Texter, genom Guds Andes Nådh författade och sammanskrifne aff Oloff Swensson Lemwijk. Första Bönedagen. Stockh., Eberdt, 18/e 1674, 8:o. Specialtitelblad för 2:dra och B:dje bönedagens ottesångspredikan under titel Himmelens Nyckel mH 1674 och Nödig Påminnelse, 1674. Genomgående pagin. 158 sid.

[34] De la Gardieska brefsaml, i Riksarkivet. Samlaren XIV.

[35] Str ena perpetua, Är Städs-warande Nyåhrs-Gåfwa, Godh och Gagnelig!], Tienligh och Trösteligb, Nyttigh och Nödigh hwar Dagh i hwartt Åhr: Eller Betrachtelser, Medh Hiert-innerligaste Önskningar tilhopafogade, öfwer then Helige Apostels Petri Dyr-wärdige önsk-Sententz, l:a Epist. 1 Cap. vers 2. Nååd och Frijdh föröke Sigh i Eder! Författade och sarnrnanskrifne genom Guds Andes Nååd aff Oloff Swensson Lemwijk. Stockholm, Eberdt, 1674, 8:o, 88 sid.

[36] Een godh Måltijdh Bestående aff then bäste Maat och Dryck, som antingen fins i Himmelen eller på Jorden: Then wij Menniskior kunne niuta, men Englarna icke: Nembligh Wars Herres och Frälsares Jesu Christi aldraheligste Lekamen och Blodh som vthi thet Högh-wärdige Altarens Sacramente Gifwes oss i, under, och medh Brödh och Wijn. Betrachtelserna här öfwer, sampt för-hadnlingcns (!) måste lnnehåld, hwarföre Brödh och Wijn och icke något annat Element brukas til Sacramentet? Föredrages then gode och Gudfruktige Läsaren till Tröst och Glädie i Gudi Aff O. Lemwijk [u. o.] 1677, 8:o, 74 sid.

[37] Anatomia Spiritualis eller En Christen i sin ganska disposition och om-gånge öpenlagdh, Framstäld)! på then Högh-Wälbohrne och nu mehr a Salig hoos Gudh, Grefwinna och Frw, Fru Ebba Brahes, . . . Hennes Begrafnings dagh, och Henne, medh alle Godas samtycke, så wijda Hennes Kiöhn widkomrner, til-börligen applicerat aff Olofl: Swensson Lemwijk. Stockh., Eberdt, 5A 1674, 8:o, 32 sid.

[38] 1. Hennes disposition. 2. Hennes dags-fortsättiande. 3. Hennes re-creation. 4. Hennes måltijder. 5. Hennes Natte-Roo. 6. Hennes Comportement. 7. Hennes resolution uthi Religionens Saaker. 8. Hans (!) Discours. 9. Hans (Hennes) Andacht. 10. Hennes Lijdelser. 11. Hennes Strijdh.

[39] Konst Att Känna Folck, Sigh Siälff och Andra: Eller Dygders och Odygders Lefwande uthwijsning, ITramsatt Aff Oloff Swensson Lemwig. Stockholm, Eberdt, 1673, 8:o, 118 sid.

[40] Een wijs mans känneteckn, Een up richtig Menniskia, Een trogen Menniskia, Een ödmiuck Menniskia, Een försicktig Menniskia, Een Tålmodiga Menniskia, Een vprichtig Wen. Een rätt Adelsman, Een godh Öfwerheetz Man, Een Bootferdigh Syndare, Een Lycksalig Menniskia, Een Gudhfruchtigh Menniskia.

[41] Een Skrymtare, Een nolvnçàytiovoç, Een superstitiös Menniskia, Een ogudachtigh werldzens Menniskia, Een oförnöielig Menniskia, Een ostadig Menniskia, Om een Hycklare, Een Laat, Om Een Girigh, Een fåfängelig-Åhr-begärlig Menniskia, Een oförwägen Menniskia, Een wantrogen Menniskia, Om een Ähre» girigh och hög-stand-begärlig Menniskia, Een förslösare, Een Missunnare,

[42] Flera utdrag finnas i Noreen och Meyers: Svenska Författare 1526— 1732. upsala 1893.

Det här inlägget postades i 1601-1700. Bokmärk permalänken.