Tal, om den omsorg våra förfäder användt til öfverflöds afskaffande; hållit för kongl. vetensk. academien, vid præsidii nedläggande,
den 29. januarii, 1757. Af herr grefve Henning Adolph Gyllenborg … På kongl. vetenskaps academiens : befallning. Stockholm, trykt hos Lars Salvius, 1757. Stockholm, 1757. [02] , 21 s. 1 sblank
Henning Adolf G., grefve, den föregåendes brorson, son till majoren grefve Anders Gyllenborg, riksråd, f. 12 juni 1713 på Lindstad i Uppland, d. 29 nov. 1775 i Stockholm, studerade i Uppsala, där han var universitetets siste rector illustris (1731), och därefter i Lund, ingick 1732 som e. o. kanslist i kansliet, utnämndes s. å. till hofjunkare och 1734 till kammarherre. Efter att ha några år
tjänstgjort i kansliet och hofrätten samt vid hofvet inträdde G. vid riksdagen 1738 i det parlamentariska lifvet och blef trots sin ungdom genast medlem af sekreta utskottet och defensionsdeputationen. Därmed började han en framgångsrik bana som partiledare och riksdagstalare. Hvad som gjorde G. så hastigt bemärkt, var utom namnet och de mäktige farbrödernas inflytande en ovanligt flödande talegåfva, som han troget ställde till hattpartiets tjänst. En viss böjelse för den statsrättsliga spekulationen kom honom att ofta krydda sitt tal med allmänna satser, för öfrigt
kastade han sig ogeneradt in i debatten om hvad som helst och kan anföras som en typ för den parlamentariska talarkonst, som frihetstidens riksdagslif alstrade. Men G. var ingen djupare begåfning. Han var ”svag till karaktären, hetsig och ombytlig i råd” (Malmström), och utan farbrödernas, särskildt Fredrik G:s, beskydd och råd hade han säkerligen ej avancerat så långt. Vid alla de stormiga riksdagarna på 1740-talet finna vi G. bland hattarnas oförtrutnaste och mest framträdande förespråkare, städse representerande hufvudriktningen inom partipolitiken. 1740-41 är han sålunda krigspolitikens ifrige förordare. 1742-43, då
han ej fick plats i sekreta utskottet förrän vid riksdagens slut, var han på riddarhuset det hatade hattpartiets trägne försvarare,
ifrig talman för dess växlande ståndpunkter i tronföljdsfrågan och för ansvarets vältande på de stackars generalerna. Under
intrycket af den växande anarkien i landet och den hotande efterräkningen fann G., som eljest tillhörde författningens säkraste
lofprisare, att regeringssättets utveckling ej var den bästa. ”Jag vet ej” utropade han på riddarhuset. ”om vårt regeringssätt är
monarki, aristokrati eller anarki; det är snarare en sammanblandning af alla slagen, en sammanblandning af regerande och lydande, som betagit de förra all myndighet och de senare all laglydnad och fruktan”, en karakteristik af statsskicket, som tyvärr var alltför
träffande. 1746 var han medlem af hattarnas förtroenderåd och gaf i sekreta utskottet och på riddarhuset välformade uttryck åt den patriotiska försvarsifver, som nu blifvit hattarnas främsta programpunkt. Han föreslog till och med, att sekreta utskottet skulle taga sig samma obegränsade myndighet som den, hvarmed Roms konsuler fordom i statens yttersta fara plägade beklädas. G. var äfven ordf. i den kommission, som sekreta utskottet nedsatte för att granska och döma öfver beskyllningarna mot Åkerhielm
och tre andra riksråd, samt en af de sekreta utskottsledamöter, som undertecknade kontraktet med det första växelkontoret 1747. Det är klart, att dylika förtjänster skulle belönas. Redan 1741 rekommenderades han af sekreta utskottet till befordran i allmänhet och fick som volontär under finska kriget uppbära majors traktamente. 1744 erhöll han öfverintendents fullmakt och 1747 på sekreta utskottets begäran hofkanslers fullmakt och säte i kanslikollegium med rätt att vara frånvarande, när helst hans enskilda angelägenheter det kräfde. 1751 valdes G. till landtmarskalk. Hans förmåga att röra sig med abstrakta statsrättsliga fraser kom särdeles väl till pass vid denna riksdag, som väsentligen sysslade med den nya konungaförsäkrans fastställande och med bekymmersamma öfverläggningar om förhållandet mellan konung och råd. Nu hade G. icke längre något att klandra vid författningen, utan gjorde allt för att häfda dess principer och utbilda de officiella statsrättsliga doktriner, som voro afsedda att ytterligare stödja den gällande rätten. Begynnande sjuklighet gjorde, att han under senare delen af riksdagen ofta var förhindrad att fungera. Detta var väl också orsaken till, att han vid nästa riksmöte 1755 ej uppställdes som hattarnas kandidat till landtmarskaiksposten. Hans anseende inom partiet var oförminskadt, han blef äfven nu medlem af sekreta utskottet och invaldes under riksdagens lopp (sept. 1756) i rådet. Såsom riksråd spelade G. ej någon betydande roll. Hans trogna hattståndpunkt framträdde däri, att han röstade för kriget mot Preussen 1757 och för den oförmånliga uppgörelsen med sista växelkontoret 1758. Han var medlem i den handels- och ekonomikommission, som på ständernas begäran tillsattes af regeringen 1757 för att utarbeta
ett system i rikshushållningen. Det är eget att finna hans namn under kommissionens i slutet af 1760 afgifna betänkande, som skarpt kritiserade hattpartiets finans- och myntpolitik, särskildt växelkontoren och de flödande banklånen. Det vittnar om, att G. i likhet med Höpken och K. F. Scheffer m. fl. hattar ändtligen började betvifla ofelbarheten af partiets ekonomiska program. Möjligen vittnar det också om, att G. förlorat farbrodern Fredriks säkra ledning. Redan vid början af 1760 års riksdag inkom G. med afskedsansökan på grund af sjuklighet, hvilken ansökan efter någon tvekan beviljades af sekreta utskottet (jan.) 1761. G. spelade ej vidare någon roll i politiken. Dock nämnes han ännu 1764 som chef för en flock af det splittrade hattpartiet.